Reflektion #5

Under veckan som gått har jag försökt komma på nya idéer för att lättare kunna anpassa mitt gestaltande arbete till min kommande rapport.

Har nu ett par olika idéer jag jobbar med. Dels min originalidé, dels en idé om populärmedias makt över oss, en idé om sjukvården och dess makt över oss ( på gott och ont ) och till sist en idé om lokaltrafiken och dess makt över, framförallt, boende i Göteborgs förorter. Har inte bestämt mig för vilken väg jag ska vandra eller hur jag ska ta mig fram på den. Argumenterar med mig själv för närvarande om hur jag på bästa sätt ska kunna kombinera gestaltning/rapport.
Är fortfarande en aning fast i oinspirationens träsk till följd av förra veckans rapportseminarie men tankarna och idéerna börjar åtminstone komma tillbaka. Känner att detta upplägg inte riktigt har passat mig. Jag har förvisso fått en massa idéer men utan någon press att förverkliga dessa så har de mest flutit omkring i mina tankar tills jag tröttnat på dom och de bara hänger kvar och irriterar mig likt ljudet av en mygga nära örat.

Kommande två veckor, när jag väl får lite ostörd tid, så kommer det falla på plats. Något kommer falla på plats. Vad det blir vet jag inte än.

Reflektion #3 + #4

Då jag var hemma hela förra veckan med min son som var sjuk så har jag inget nytt att rapportera om den tiden. Inget dokumenterat i alla fall. Jag har tänkt mycket och kommit fram till ett par nya infallsvinklar men då min process är att komma på idéer, älta dom i min hjärna för att sedan utföra det som känns rätt så har jag inget konkret att visa upp.

Efter dagens rapport-handledning så känner jag att jag är tillbaka på ruta noll (ja, under ruta ett). De idéer jag haft har känts helt rätt i förhållande till temat men jag har ingen frågeställning på ämnet utan mer kommentarer eller konstaterande. Skulle jag ta fram en möjlig frågeställning till mina teman så skulle de vara av en mer filosofisk karaktär och det är inte (i den bemärkelsen jag menar) vetenskapligt och jag fick en stark känsla av att rapporten skulle vara just det. Såå.. nu är jag på en fruktansvärt oinspirerad plats där jag känner att jag måste komma på en frågeställning först för att sedan skapa något (vad som) som passar denna. Just nu känns det riktigt tungt att försöka samla ihop nog kreativitet för att skapa något som jag sedan ska skriva en fem sidor lång Vetenskaplig rapport om (utan bilder, Med vetenskapliga referenser). Nej, jag läste inte igenom guiden till hur man skulle skriva rapporten ordentligt, eller så kopplade jag inte.. oavsett.. Väldigt dumt, mitt fel. Och ja, jag inser att detta låter omoget och tjurigt, och ja, jag inser även att detta är universitetsstudier och att vetenskapliga rapporter är en del av utbildningen. Saken är bara den att jag ställde mig in på en sak och tänkte kring ämnet i dessa banor tills jag insåg att det hade redan gått fyra veckor och mitt sätt att tänka på saken var fel. Så, nu ska jag ta mig en kopp lugna-ner-dig te, softa och börja om från början. Ska börja tänka på saken i morgon Efter att jag lämnat in mina opponeringar, om jag har tid och ork. I annat fall hoppas jag att inspirationen tänds på torsdag.

Reflektion #1 + #2 - Gestaltning

Missade deadline på förra reflektionen så jag bakar in båda i en här.

Hade en mängd olika lösryckta idéer inför förra veckans samtal. Jag hade dock inte reflekterat djupare kring uppgiften och var inte låst vid någon av idéerna. Jag lekte fritt med tankar om konceptet makt och alla olika saker det kunde innebära. Kärlek, tro, beroende, pengar, politik.
Fastnade inte riktigt vid en specifik tanke och funderade i olika omgångar på foto och måleri gällande utförandet.

En bild flimrade förbi när Celina visade referensbilder för Anders och den fick mig att tänka på en labyrint. Historien om labyrinten är ganska mäktig i sig; beställd av en kung och skapad av ett geni för att fängsla ett monster. Med hjälp av en prinsessas list lyckas en prins ta sig igenom labyrinten, döda monstret och ta sig ut igen. Började genast tänka på labyrinten som en metafor för livet. Det finns många vägar att gå och en del är återvändsgränder, faror kan lura runt hörnet och man behöver något som stöttar en för att ta sig igenom den, saker som tro, hopp, kärlek eller vänskap (den röda tråden).

I min hjärna började jag skissa på idéer för en teckning men kunde inte riktigt sätta fingret på hur jag ville gå tillväga. Då jag antydde att jag förmodligen ville rita något för att jag var bekväm med detta så undrade Katti om jag ansåg att det var ett undersökande om jag gjorde något som jag kände att jag redan bemästrade och Celina kom med det ytterst hjälpfulla förslaget att jag skulle bygga en labyrint i naturlig skala. Frågorna och förslagen (även om jag inte har några planer på något byggande i naturlig storlek) fick mig att gå tillbaka till ritbordet (bildligt talat, ha..ha..ha) och försöka tänka ihop en för mig annorlunda lösning.
Av en händelse gick jag med min syster i en leksaksaffär för att köpa en present. När vi står i kassan tittar hon upp i taket och anmärker på de fina mobilerna som hänger där och detta tände genast en gnista hos mig. Jag bestämde mig för att tillverka en mobil med labyrinten som tyngdpunkt. Gillar detta skarp och jag ser fram emot att sätta igång att konstruera och måla.