Under veckan som gått har jag försökt komma på nya idéer för att lättare kunna anpassa mitt gestaltande arbete till min kommande rapport.
Har nu ett par olika idéer jag jobbar med. Dels min originalidé, dels en idé om populärmedias makt över oss, en idé om sjukvården och dess makt över oss ( på gott och ont ) och till sist en idé om lokaltrafiken och dess makt över, framförallt, boende i Göteborgs förorter. Har inte bestämt mig för vilken väg jag ska vandra eller hur jag ska ta mig fram på den. Argumenterar med mig själv för närvarande om hur jag på bästa sätt ska kunna kombinera gestaltning/rapport.
Är fortfarande en aning fast i oinspirationens träsk till följd av förra veckans rapportseminarie men tankarna och idéerna börjar åtminstone komma tillbaka. Känner att detta upplägg inte riktigt har passat mig. Jag har förvisso fått en massa idéer men utan någon press att förverkliga dessa så har de mest flutit omkring i mina tankar tills jag tröttnat på dom och de bara hänger kvar och irriterar mig likt ljudet av en mygga nära örat.
Kommande två veckor, när jag väl får lite ostörd tid, så kommer det falla på plats. Något kommer falla på plats. Vad det blir vet jag inte än.
onsdag 29 april 2015
måndag 20 april 2015
Reflektion #3 + #4
Då jag var hemma hela förra veckan med min son som var sjuk så har jag inget nytt att rapportera om den tiden. Inget dokumenterat i alla fall. Jag har tänkt mycket och kommit fram till ett par nya infallsvinklar men då min process är att komma på idéer, älta dom i min hjärna för att sedan utföra det som känns rätt så har jag inget konkret att visa upp.
Efter dagens rapport-handledning så känner jag att jag är tillbaka på ruta noll (ja, under ruta ett). De idéer jag haft har känts helt rätt i förhållande till temat men jag har ingen frågeställning på ämnet utan mer kommentarer eller konstaterande. Skulle jag ta fram en möjlig frågeställning till mina teman så skulle de vara av en mer filosofisk karaktär och det är inte (i den bemärkelsen jag menar) vetenskapligt och jag fick en stark känsla av att rapporten skulle vara just det. Såå.. nu är jag på en fruktansvärt oinspirerad plats där jag känner att jag måste komma på en frågeställning först för att sedan skapa något (vad som) som passar denna. Just nu känns det riktigt tungt att försöka samla ihop nog kreativitet för att skapa något som jag sedan ska skriva en fem sidor lång Vetenskaplig rapport om (utan bilder, Med vetenskapliga referenser). Nej, jag läste inte igenom guiden till hur man skulle skriva rapporten ordentligt, eller så kopplade jag inte.. oavsett.. Väldigt dumt, mitt fel. Och ja, jag inser att detta låter omoget och tjurigt, och ja, jag inser även att detta är universitetsstudier och att vetenskapliga rapporter är en del av utbildningen. Saken är bara den att jag ställde mig in på en sak och tänkte kring ämnet i dessa banor tills jag insåg att det hade redan gått fyra veckor och mitt sätt att tänka på saken var fel. Så, nu ska jag ta mig en kopp lugna-ner-dig te, softa och börja om från början. Ska börja tänka på saken i morgon Efter att jag lämnat in mina opponeringar, om jag har tid och ork. I annat fall hoppas jag att inspirationen tänds på torsdag.
Då jag var hemma hela förra veckan med min son som var sjuk så har jag inget nytt att rapportera om den tiden. Inget dokumenterat i alla fall. Jag har tänkt mycket och kommit fram till ett par nya infallsvinklar men då min process är att komma på idéer, älta dom i min hjärna för att sedan utföra det som känns rätt så har jag inget konkret att visa upp.
Efter dagens rapport-handledning så känner jag att jag är tillbaka på ruta noll (ja, under ruta ett). De idéer jag haft har känts helt rätt i förhållande till temat men jag har ingen frågeställning på ämnet utan mer kommentarer eller konstaterande. Skulle jag ta fram en möjlig frågeställning till mina teman så skulle de vara av en mer filosofisk karaktär och det är inte (i den bemärkelsen jag menar) vetenskapligt och jag fick en stark känsla av att rapporten skulle vara just det. Såå.. nu är jag på en fruktansvärt oinspirerad plats där jag känner att jag måste komma på en frågeställning först för att sedan skapa något (vad som) som passar denna. Just nu känns det riktigt tungt att försöka samla ihop nog kreativitet för att skapa något som jag sedan ska skriva en fem sidor lång Vetenskaplig rapport om (utan bilder, Med vetenskapliga referenser). Nej, jag läste inte igenom guiden till hur man skulle skriva rapporten ordentligt, eller så kopplade jag inte.. oavsett.. Väldigt dumt, mitt fel. Och ja, jag inser att detta låter omoget och tjurigt, och ja, jag inser även att detta är universitetsstudier och att vetenskapliga rapporter är en del av utbildningen. Saken är bara den att jag ställde mig in på en sak och tänkte kring ämnet i dessa banor tills jag insåg att det hade redan gått fyra veckor och mitt sätt att tänka på saken var fel. Så, nu ska jag ta mig en kopp lugna-ner-dig te, softa och börja om från början. Ska börja tänka på saken i morgon Efter att jag lämnat in mina opponeringar, om jag har tid och ork. I annat fall hoppas jag att inspirationen tänds på torsdag.
tisdag 7 april 2015
Reflektion #1 + #2 - Gestaltning
Missade deadline på förra reflektionen så jag bakar in båda i en här.
Hade en mängd olika lösryckta idéer inför förra veckans samtal. Jag hade dock inte reflekterat djupare kring uppgiften och var inte låst vid någon av idéerna. Jag lekte fritt med tankar om konceptet makt och alla olika saker det kunde innebära. Kärlek, tro, beroende, pengar, politik.
Fastnade inte riktigt vid en specifik tanke och funderade i olika omgångar på foto och måleri gällande utförandet.
En bild flimrade förbi när Celina visade referensbilder för Anders och den fick mig att tänka på en labyrint. Historien om labyrinten är ganska mäktig i sig; beställd av en kung och skapad av ett geni för att fängsla ett monster. Med hjälp av en prinsessas list lyckas en prins ta sig igenom labyrinten, döda monstret och ta sig ut igen. Började genast tänka på labyrinten som en metafor för livet. Det finns många vägar att gå och en del är återvändsgränder, faror kan lura runt hörnet och man behöver något som stöttar en för att ta sig igenom den, saker som tro, hopp, kärlek eller vänskap (den röda tråden).
I min hjärna började jag skissa på idéer för en teckning men kunde inte riktigt sätta fingret på hur jag ville gå tillväga. Då jag antydde att jag förmodligen ville rita något för att jag var bekväm med detta så undrade Katti om jag ansåg att det var ett undersökande om jag gjorde något som jag kände att jag redan bemästrade och Celina kom med det ytterst hjälpfulla förslaget att jag skulle bygga en labyrint i naturlig skala. Frågorna och förslagen (även om jag inte har några planer på något byggande i naturlig storlek) fick mig att gå tillbaka till ritbordet (bildligt talat, ha..ha..ha) och försöka tänka ihop en för mig annorlunda lösning.
Av en händelse gick jag med min syster i en leksaksaffär för att köpa en present. När vi står i kassan tittar hon upp i taket och anmärker på de fina mobilerna som hänger där och detta tände genast en gnista hos mig. Jag bestämde mig för att tillverka en mobil med labyrinten som tyngdpunkt. Gillar detta skarp och jag ser fram emot att sätta igång att konstruera och måla.
Hade en mängd olika lösryckta idéer inför förra veckans samtal. Jag hade dock inte reflekterat djupare kring uppgiften och var inte låst vid någon av idéerna. Jag lekte fritt med tankar om konceptet makt och alla olika saker det kunde innebära. Kärlek, tro, beroende, pengar, politik.
Fastnade inte riktigt vid en specifik tanke och funderade i olika omgångar på foto och måleri gällande utförandet.
En bild flimrade förbi när Celina visade referensbilder för Anders och den fick mig att tänka på en labyrint. Historien om labyrinten är ganska mäktig i sig; beställd av en kung och skapad av ett geni för att fängsla ett monster. Med hjälp av en prinsessas list lyckas en prins ta sig igenom labyrinten, döda monstret och ta sig ut igen. Började genast tänka på labyrinten som en metafor för livet. Det finns många vägar att gå och en del är återvändsgränder, faror kan lura runt hörnet och man behöver något som stöttar en för att ta sig igenom den, saker som tro, hopp, kärlek eller vänskap (den röda tråden).
I min hjärna började jag skissa på idéer för en teckning men kunde inte riktigt sätta fingret på hur jag ville gå tillväga. Då jag antydde att jag förmodligen ville rita något för att jag var bekväm med detta så undrade Katti om jag ansåg att det var ett undersökande om jag gjorde något som jag kände att jag redan bemästrade och Celina kom med det ytterst hjälpfulla förslaget att jag skulle bygga en labyrint i naturlig skala. Frågorna och förslagen (även om jag inte har några planer på något byggande i naturlig storlek) fick mig att gå tillbaka till ritbordet (bildligt talat, ha..ha..ha) och försöka tänka ihop en för mig annorlunda lösning.
Av en händelse gick jag med min syster i en leksaksaffär för att köpa en present. När vi står i kassan tittar hon upp i taket och anmärker på de fina mobilerna som hänger där och detta tände genast en gnista hos mig. Jag bestämde mig för att tillverka en mobil med labyrinten som tyngdpunkt. Gillar detta skarp och jag ser fram emot att sätta igång att konstruera och måla.
torsdag 26 mars 2015
måndag 23 mars 2015
Marias uppgift - Verklighet/Fantasi
" Ta fram en konstbild, film eller text med tydliga skillnader mellan moment i kombinationen verklighet och fantasi. "
Jag valde Salvador Dali´s Madonnan av Port Lligat. Har alltid varit en beundrare av Dali´s bisarra och surrealistiska konst. Kombinationen verklighet/fantasi går inte att ta miste på och detta verk där han porträtterar den heliga Madonnan och Jesusbarnet med inslag av kusten/havet tilltalar mig oerhört.
Vidare skulle vi reflektera över hur den pedagogiska miljön kan utmana barns fantasi och kreativitet. Jag anser för det första att det är viktigt att ha miljön så "öppen" som möjligt. Eleverna ska kunna sitta där de känner att de är som mest kreativa och får inspiration och ska inte nödvändigtvis vara förpassade till sina bänkplatser. Viktigt även med fönster för att få in ljus och att se världen utanför. Musik är något som jag förespråkar starkt då det i mångt och mycket bygger på känslor och det är ju just dessa som man vill att eleverna ska använda sig av. Vidare anser jag att det bör finnas tillgång till varierande material att använda sig av samt att det ska finnas mycket bilder på allt möjligt på väggarna samt olika sorters tidningar för att inspirera sinnena. Jag anser att det inte kan vara "helt" fritt angående vad man gör då man som lärare ska bedöma elevernas prestationer, och dessutom är alla individer och vissa kanske jobbar bättre om dom får en specifik uppgift att ta sig an, men ser man att en elev jobbar på bra med något dom startat själva så tycker jag att man ska uppmuntra detta så länge man kan koppla det till undervisningen på något sätt.
Vidare skulle vi reflektera över hur den pedagogiska miljön kan utmana barns fantasi och kreativitet. Jag anser för det första att det är viktigt att ha miljön så "öppen" som möjligt. Eleverna ska kunna sitta där de känner att de är som mest kreativa och får inspiration och ska inte nödvändigtvis vara förpassade till sina bänkplatser. Viktigt även med fönster för att få in ljus och att se världen utanför. Musik är något som jag förespråkar starkt då det i mångt och mycket bygger på känslor och det är ju just dessa som man vill att eleverna ska använda sig av. Vidare anser jag att det bör finnas tillgång till varierande material att använda sig av samt att det ska finnas mycket bilder på allt möjligt på väggarna samt olika sorters tidningar för att inspirera sinnena. Jag anser att det inte kan vara "helt" fritt angående vad man gör då man som lärare ska bedöma elevernas prestationer, och dessutom är alla individer och vissa kanske jobbar bättre om dom får en specifik uppgift att ta sig an, men ser man att en elev jobbar på bra med något dom startat själva så tycker jag att man ska uppmuntra detta så länge man kan koppla det till undervisningen på något sätt.
Kulturorientering
Redan under första veckan på kursen så gick jag på min första utställning. Det var olika filmare som satte upp sina verk på konsthallen dit vi alla i klassen tog oss för att se vad som erbjöds. Den första av filmerna jag såg hette "Giant" och denna har jag recenserat i min första veckoreflektion.
Jag såg ytterligare två filmer på utställningen. Den ena var ett Norsk-Amerikanskt samarbete som behandlade Norges betydelse i världshistorien och framför allt i Palestinakonflikten. Allt från korsfarare till Nordpolenutforskare och fredspriset berördes. Det var intressanta historiska aspekter som filmen tog upp men i ärlighetens namn så kändes det lite som om de tog sig själva på för stort allvar, eller lade lite för stor vikt vid sin egen betydelse, även om man kunde ana en antydan till kritik mot Norge som land rent utrikespolitiskt.
Den tredje filmen var producerad av en svenska som jag inte minns namnet på. Jag tyckte om den till en början men kände att det blev lite krystat ju längre filmen blev. Det kändes lite som en avancerad videodagbok där filmaren dokumenterade triviala saker som pågick runtomkring henne och kommenterade (aningen lösryckt) med hjälp av en textremsa. Vissa delar kändes smått regisserade men majoriteten av filmen kändes rent dokumentär.Till en början gillade jag som sagt filmen men efterhand kändes det lite smått poänglöst och jag kunde inte skönja något direkt budskap annat än att "saker händer i världen". Jo tack, jag vet.
Den andra utställningen jag besökte var på Hasselblads och visade verk av den japanska konstnären Ishiuchi Miyako. Utställningen bestod av fotografier och var uppdelad i olika serier. En av dessa var väldigt personlig med bilder på hennes farmors ansikte, händer, ögon, hennes bortgångna mammas löständer (!) och kläder o.s.v. Det kändes verkligen att det var personliga saker som hon delade med sig av i denna serie och då jag har starka familjeband själv tog jag åt mig detta. Den andra serien som visades var foton på olika textilier. Fotografen hade besökt textilfabriker och liknande och tagit bilder på de färgglada och mönstrade tygen där de hängde, låg eller förbereddes på något sätt.
Jag tyckte att bilderna var mycket vackra med alla färger men utöver sin skönhet så tog jag inte med mig något mer av den bildserien. Den sista serien på utställningen visade upp olika klädesplagg i varierande stadier av förfall. Kläderna tillhörde offer från Hiroshima-bombningen och serien kändes väldigt tung. Blev lite illa till mods av att studera kläderna, framförallt när det var kläder från ett barn. Som sagt, serien väckte mycket känslor men det var inte särskilt angenäma sådana, men det var väl inte heller tanken.
Baserade min serie som jag gjorde under 2:a veckoreflektionen på denna utställning.
Också tredje och fjärde utställningen var fotoutställningar och presenterades även dessa på Hasselblads.
Den första av dessa var av fotografen An-My Lê. Hon hade följt och fotograferat den amerikanska armén och diverse saker omkring denna. Inga foton i "skarpt läge" utan från ledig tid, dagligt arbete och träningssituationer. Några få kort på omgivande miljö samt ett axplock av zippo-(tändare)motiv fanns även med.
Detta var nog min favoritbild. Gillade kontrasterna både i färgerna med den kala bakgrunden, munken i sin saffransgula särk och soldaten i sin blå uniform, samt även motsatsen i vad de två personerna representerade. Detta var dock ett utav få motiv som jag fick ut något djupare av än att det bara var en fin bild.
Den sista utställningen presenterade det arktiska Svalbard och hur detta område har förändrats. Tyrone Martinsson använde här fältarbete, arkivforskning samt historiska och nytagna fotografier för att visa hur den naturliga världen förändras över tid.
Det var mycket vackra och mäktiga bilder att titta på samtidigt som man blir sorgsen av att så tydligt kunna se människans påverkan på miljön över en, historiskt sett, så kort tid. Fotografierna och det andra materialet (historiska kartor och konstnärliga representationer) talar sitt tydliga språk och man behövde inte stirra sig blind för att se vad som dokumenterats. Dessa bilder kände jag väldigt starkt för då detta (planeten jorden och hur vi i vår girighet och okunnighet håller på att förstöra den) är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat.
Till sist skulle vi låna en bok från konstbiblioteket om något vi inte visste/kunde sedan innan. Jag valde att låna boken " Digital fotografi - steg för steg " (Bokförlaget Semic, Sundbyberg, 2013). Jag är väldigt intresserad av att lära mig mer om denna teknik då man kan göra så mycket roliga saker med den. Själv tillhör jag en generation som minns väl hur det var att behöva vänta i två veckor för att se de 32 semesterkort man hade lämnat in för framkallning och jag har inte riktigt hållit mig ajour på området sedan dess. Denna bok behandlar alltså något jag inte visste sedan innan (väldigt lite iaf) och det är även något jag känner att jag kommer få mycket glädje av i framtiden.
Jag såg ytterligare två filmer på utställningen. Den ena var ett Norsk-Amerikanskt samarbete som behandlade Norges betydelse i världshistorien och framför allt i Palestinakonflikten. Allt från korsfarare till Nordpolenutforskare och fredspriset berördes. Det var intressanta historiska aspekter som filmen tog upp men i ärlighetens namn så kändes det lite som om de tog sig själva på för stort allvar, eller lade lite för stor vikt vid sin egen betydelse, även om man kunde ana en antydan till kritik mot Norge som land rent utrikespolitiskt.
Den tredje filmen var producerad av en svenska som jag inte minns namnet på. Jag tyckte om den till en början men kände att det blev lite krystat ju längre filmen blev. Det kändes lite som en avancerad videodagbok där filmaren dokumenterade triviala saker som pågick runtomkring henne och kommenterade (aningen lösryckt) med hjälp av en textremsa. Vissa delar kändes smått regisserade men majoriteten av filmen kändes rent dokumentär.Till en början gillade jag som sagt filmen men efterhand kändes det lite smått poänglöst och jag kunde inte skönja något direkt budskap annat än att "saker händer i världen". Jo tack, jag vet.
Den andra utställningen jag besökte var på Hasselblads och visade verk av den japanska konstnären Ishiuchi Miyako. Utställningen bestod av fotografier och var uppdelad i olika serier. En av dessa var väldigt personlig med bilder på hennes farmors ansikte, händer, ögon, hennes bortgångna mammas löständer (!) och kläder o.s.v. Det kändes verkligen att det var personliga saker som hon delade med sig av i denna serie och då jag har starka familjeband själv tog jag åt mig detta. Den andra serien som visades var foton på olika textilier. Fotografen hade besökt textilfabriker och liknande och tagit bilder på de färgglada och mönstrade tygen där de hängde, låg eller förbereddes på något sätt.
Jag tyckte att bilderna var mycket vackra med alla färger men utöver sin skönhet så tog jag inte med mig något mer av den bildserien. Den sista serien på utställningen visade upp olika klädesplagg i varierande stadier av förfall. Kläderna tillhörde offer från Hiroshima-bombningen och serien kändes väldigt tung. Blev lite illa till mods av att studera kläderna, framförallt när det var kläder från ett barn. Som sagt, serien väckte mycket känslor men det var inte särskilt angenäma sådana, men det var väl inte heller tanken.
Baserade min serie som jag gjorde under 2:a veckoreflektionen på denna utställning.
Också tredje och fjärde utställningen var fotoutställningar och presenterades även dessa på Hasselblads.
Den första av dessa var av fotografen An-My Lê. Hon hade följt och fotograferat den amerikanska armén och diverse saker omkring denna. Inga foton i "skarpt läge" utan från ledig tid, dagligt arbete och träningssituationer. Några få kort på omgivande miljö samt ett axplock av zippo-(tändare)motiv fanns även med.
Detta var nog min favoritbild. Gillade kontrasterna både i färgerna med den kala bakgrunden, munken i sin saffransgula särk och soldaten i sin blå uniform, samt även motsatsen i vad de två personerna representerade. Detta var dock ett utav få motiv som jag fick ut något djupare av än att det bara var en fin bild.
Den sista utställningen presenterade det arktiska Svalbard och hur detta område har förändrats. Tyrone Martinsson använde här fältarbete, arkivforskning samt historiska och nytagna fotografier för att visa hur den naturliga världen förändras över tid.
Det var mycket vackra och mäktiga bilder att titta på samtidigt som man blir sorgsen av att så tydligt kunna se människans påverkan på miljön över en, historiskt sett, så kort tid. Fotografierna och det andra materialet (historiska kartor och konstnärliga representationer) talar sitt tydliga språk och man behövde inte stirra sig blind för att se vad som dokumenterats. Dessa bilder kände jag väldigt starkt för då detta (planeten jorden och hur vi i vår girighet och okunnighet håller på att förstöra den) är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat.
Till sist skulle vi låna en bok från konstbiblioteket om något vi inte visste/kunde sedan innan. Jag valde att låna boken " Digital fotografi - steg för steg " (Bokförlaget Semic, Sundbyberg, 2013). Jag är väldigt intresserad av att lära mig mer om denna teknik då man kan göra så mycket roliga saker med den. Själv tillhör jag en generation som minns väl hur det var att behöva vänta i två veckor för att se de 32 semesterkort man hade lämnat in för framkallning och jag har inte riktigt hållit mig ajour på området sedan dess. Denna bok behandlar alltså något jag inte visste sedan innan (väldigt lite iaf) och det är även något jag känner att jag kommer få mycket glädje av i framtiden.
tisdag 17 mars 2015
Veckoreflektion 7 - 8
För andra gången på kort tid blir det så att jag lämnar in två reflektioner på en gång.
Vecka 10 började med en föreläsning om konstteori med Olle Essvik. Ämnet bredde ut sig ganska ordentligt; varför kostar ett specifikt konstverk så mycket, vad finns det för koppling mellan samhällsklass och smak och vad innebär begreppen hötorgskonst och modernism bland annat. Olle förklarade innehållet och hade gott om exempel samtidigt som han betonade att syftet var för oss att få kunskap om dessa begrepp för att vi skulle kunna utnyttja oss av denna kunskap i vår kapacitet som lärare i form av diskussion med våra elever och att få dessa att vidga sitt tänkande gällande konst. Föreläsningen följdes upp av en workshop där vi fick titta på en serie bilder och argumentera "för/emot", eller som motsträvig elev/tålmodig pedagog.
Missade alla eftermiddagslektionerna denna vecka då min son var hemma med halsfluss och eftersom min fru jobbade sent skift så var det jag som fick ta hand om lillen på eftermiddagarna.
Gert Z Nordström hade nästa föreläsning, på torsdagen. Denna handlade om bildämnets historik i Sverige. 1879 började bild läras ut som ett ämne i skolan och Gert gick vidare därifrån och framåt, förklarade de olika riktningar ämnet hade tagit och tankarna om hur bild som ett ämne skulle vara.
Gert var mycket kunnig i ämnet och var angenäm att lyssna på. Alltid intressant att veta historian bakom saker och ting men annat än just som historisk bakgrund kände jag inte att det var särskilt givande.
Jag kommenterade Evas och Evelyns assignments på fredagen och lektionen avslutades med ett sokratiskt samtal, lett av Ninja och Sandra. Mitt personliga mål var att säga så lite som möjligt denna gång och det gick, nästan.
Den kommande veckan (v. 11) startades återigen upp av Olle. Semiotik var ämnet för dagen. Olle talade om hur man tittar på och analyserar en bild och vi fick sedan i grupper gå ut på stan och välja ut en egen bild som vi skulle bryta ner i sina beståndsdelar. På det efterföljande seminariet presenterade vi vår bild och våra tankar om denna för klassen. Efter detta satte vi oss i våra grupper igen för att diskutera bildämnet i skolan idag, hur vi tycker att det är, hur det varit historiskt och hur vi tycker att det borde vara. Både föreläsningen och seminariet var intressanta och givande då man fick verktyg och möjlighet att analysera en bild på ett annat sätt än vad man kanske brukar göra.
Under fredagspresentationerna fick vi reda på att temat för nästa kurs skulle vara makt, samma tema vi hade fått som underlag för vår sista assignment på denna kurs. Jag och Eva höll sedan i det sokratiska samtalet. Vi hade valt ämnet censur. Vi kände på oss att detta var ett ämne som skulle få folk att lufta sina åsikter åt det ena eller det andra (eller det tredje) hållet utan problem och det visade sig att vi hade haft rätt i detta. Det gemensamma målet var att bara flika in med sin åsikt när man kände för det och trots detta så flöt samtalet på bra och alla närvarande fick chansen att göra sin röst hörd. Det mest prövande för oss som samtalsledare var att försöka låta bli att lägga sig i samtalet med våra egna åsikter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)